Svåra ögonblick

Hej,
igår fick jag höra att en flyktigt bekant människa dog i leukemi. Det berörde mig så illa, eftersom mitt eget barn också lider av samma sjukdom. Benmärgstransplantationen är gjord för två år sedan och allt ser bra ut. Men på något sätt berörde mig vetskapen om hans bortfall så illa igår.

Plötsligt slog igen fruktan över mig, helt utan förvarning. Kanske jag inombords mindes hurdant det var då när livet plötsligt stod stilla - när allt började för min egen del, när jag fick veta att mitt eget kanske hade leukemi.

Jag vägrade godkänna det som jag hade hört. Mitt barn kunde ju inte ha leukemi! Kunde inte riskera att dö. När jag trodde mig veta att hon då, inom kort skulle dö. Hur jobbigt det var. När jag skriver detta märker jag en klump inombords, som växer och kramar mitt hjärta.

När jag var på sjukhuset, var det förvånande att mitt barn var så lugnt. Hade accepterat att det var andra som hade makten över sjukdomen. Tröstade mig och höll även mitt mod uppe. När jag gick hem från sjukhuset grät jag bittert, men på rummet vågade jag inte visa min rädsla. Kanske borde jag ha gjort det så skulle mitt barn ha haft en chans att berätta om sina känslor?

Jag skulle vilja fråga om jag borde ha gjort det men det är svårt att ställa den frågan. Det lyfter upp de jobbiga känslorna.

Tack för att ni finns här i denna krets. Det känns så bra att kunna ge utlopp för sina känslor, att få berätta hur svårt det känns ibland.

Åt dig som just fick beskedet att din kära sannolikt har cancer vill jag berätta att det snart kommer att kännas bättre. Du inser med tiden, att du inte kan göra något åt saken. Du lär dig leva med vetskapen, lär dig ta till vara alla de små ögonblick du har med din kära.

Fastän man blir totalt utmattad och tror att man inte orkar mera, reser man sig igen. Man lär sig njuta av varje ögonblick man har tillsammans. Man lär sig att, även om ens kära kämpar för sitt liv måste man ta hand om sig själv också. Om man inte försöker sova, försöker ägna sig åt sånt som man tidigare hade glädje,rekreation av och som gav en kraft kan man inte hjälpa sin kära. Genom att med gott samvete försöka ladda upp på alla sätt hjälper man sin kära också. Då har man mera krafter att ställa upp på sin käras behov.

Jag önskar alla ork att leva med vars och ens svåra situation. Vi är många, vi måste stötta varandra. Fack för att jag fick skriva, nu känns känns det bättre när jag hra fått skriva av sig.